Begreppet distans är en kvarleva från när vi betraktade distansutbildning som en lösning på tillgång till utbildning och kompetens. Olika teorier om denna distributionsform kan beskrivas utifrån hur de hanterar den fysiska distansen mellan lärare och student,  grovt sagt som ett avstånd som måste kompenseras eller som innebär möjligheter. Teorier som uttalar fördelar med avståndet argumenterar ofta utifrån studentens självständighet som nyckel till framgång, en tilltro till en instruerande metodik eller automatiska fördelar med teknikanvändning. Vi bör nog beakta och arbeta med villkoren för lärande oavsett form snarare än välja sida.

Det finns alltså områden som man bör beakta när man skall ta sig an att designa en nätbaserad utbildning. Framförallt gäller det viktiga skilllnader för kommunikation, meningsskapande och lärande inom utbildning

Dessa förändrade villkor kan sammanfattas med:

  • den för studenter avskalade kontexten som ofta inte i tillräcklig utsträckning tydliggör villkor och förväntningar på studenter
  • kommunikationsaspekter som samtidiga och icke-samtidiga kommunikationsformer med olika möjligheter till lärande samt
  • tillgången till nya meningsbärande resurser (multimodaliteter).

Till dessa kan läggas förändrade samhällsstrukturer som gör att vi kanske inte kan betrakta högre utbildnings uppdrag utifrån tidigare vanliga former som vi också ofta tillskriver olika värden.

Moore (1993) beskriver pedagogisk närhet (Transactonal distance) som en relation mellan studentens motivation, kursens struktur och graden av interaktion. Här kan ex en kommunikationstät kurs stötta studenten och kompensera för bristande motivation eller självständighet och i en kurs med låg grad av kommunikation som i en standard mooc krävs hög motivation hos studenten och tydlig struktur i kursen. En otydlig kurs ställer å sin sida krav på studentens motivation och mycket kommunikation med kursledningen.

 
 
 

Den nätbaserade miljön är helt avskalad från tecken på sammanhang som hjälpeer studenten förstå vad som gäller i samvaraon med andra och vilka krav som ställs. I det nätbaserade kursrummet har vi berövat studenterna de ledtrådar de får vid en föreläsning eller i en sal på campus som bidrar till hur de skall uppfatta situationen. Det betyder att vi behöver etablera, motiver och förhandla både gränssnittet och innehållet. Att överhöra konversationer, att avläsa kroppsspråk och stämma av saker med lärare och kurskamrater efter undervisningen försvåras.

Från att närvara till att representera närvaro

Sorensen (1999) presenterar tre grundläggande principer för kommunikation i asynkron (icke-samtidiga) lärmiljöer.

  1. Istället för att dyka upp på ett undervisningstillfälle fysiskt så måste studenten representera sin närvaro.

Det är endast genom kommunikativa handlingar som en student syns i en asynkron lärmiljö – genom de spår hen lämnar.

  1. Istället för att interagera ansikte mot ansikte i en lokal, reflekterar studenter för sig själva över sina egna och medstudenters kommunikativa handlingar. 

Här medför den icke-samtidiga kommuniktionen en möjlighet för studenter att reflektera över sina egna handlingar då de representeras och blir objekt (känslor, tankar, värderingar) och därmed tillgängliga för studenten.

  1. Istället för att vara engagerad i tal så reflekterar studenten i skrift eller inspelat tal.

Icke-samtidig kommunikation involverar ofta en rubrik där studenten behöver ta ställning till sitt bidrags karaktär/inneåll som inte har sin motsvarighet i det fysiska mötet.

En lärplattform exempelvis skapar alltså en lärmiljö där reflektion föregår handling/engagemang. I den fysiska mijön föregår ofta tal reflektion. Detta ger lärare möjligheter att låta studenten konfronteras med vad de är bärare av in i en undervisningssituation. Vilket gör det svårare att vara anonym och även dölja saker man som student kämpar med.

 

Dragspelsinnehåll