Begreppet distans är en kvarleva från när vi betraktade distansutbildning som en lösning på tillgång till utbildning och kompetens. Olika teorier om denna distributionsform kan beskrivas utifrån hur de hanterar den fysiska distansen mellan lärare och student,  grovt sagt som ett avstånd som måste kompenseras eller som innebär möjligheter. Teorier som uttalar fördelar med avståndet argumenterar ofta utifrån studentens självständighet som nyckel till framgång, en tilltro till en instruerande metodik eller automatiska fördelar med teknikanvändning. Vi bör nog beakta och arbeta med villkoren för lärande oavsett form snarare än välja sida.

Det finns alltså områden som man bör beakta när man skall ta sig an att designa en nätbaserad utbildning. Framförallt gäller det viktiga skilllnader för kommunikation, meningsskapande och lärande inom utbildning

Dessa förändrade villkor kan sammanfattas med:

  • den för studenter avskalade kontexten som ofta inte i tillräcklig utsträckning tydliggör villkor och förväntningar på studenter
  • kommunikationsaspekter som samtidiga och icke-samtidiga kommunikationsformer med olika möjligheter till lärande samt
  • tillgången till nya meningsbärande resurser (multimodaliteter).

Till dessa kan läggas förändrade samhällsstrukturer som gör att vi kanske inte kan betrakta högre utbildnings uppdrag utifrån tidigare vanliga former som vi också ofta tillskriver olika värden.

Moore (1993) beskriver pedagogisk närhet (Transactonal distance) som en relation mellan studentens motivation, kursens struktur och graden av interaktion. Här kan ex en kommunikationstät kurs stötta studenten och kompensera för bristande motivation eller självständighet och i en kurs med låg grad av kommunikation som i en standard mooc krävs hög motivation hos studenten och tydlig struktur i kursen. En otydlig kurs ställer å sin sida krav på studentens motivation och mycket kommunikation med kursledningen.

 
 
 

Den nätbaserade miljön är helt avskalad från tecken på sammanhang som hjälper studenten förstå vad som gäller i samvaron med andra och vilka krav som ställs. I det nätbaserade kursrummet har vi berövat studenterna de ledtrådar de får vid en föreläsning eller i en sal på campus som bidrar till hur de skall uppfatta situationen. Det betyder att vi behöver etablera, motivera och förhandla både gränssnittet och innehållet. Att överhöra konversationer, att avläsa kroppsspråk och stämma av saker med lärare och kurskamrater efter undervisningen försvåras.

Vidare läsning:

Moore, M. G. (1993). Theory of transactional distance. Theoretical Principles of Distance Education. D. Keegan. New York, Routledge: 22-38.

Från att närvara till att representera närvaro

Sorensen (1999) presenterar tre grundläggande principer för kommunikation i asynkron (icke-samtidiga) lärmiljöer.

  1. Istället för att dyka upp på ett undervisningstillfälle fysiskt så måste studenten representera sin närvaro.

Det är endast genom kommunikativa handlingar som en student syns i en asynkron lärmiljö – genom de spår hen lämnar.

  1. Istället för att interagera ansikte mot ansikte i en lokal, reflekterar studenter för sig själva över sina egna och medstudenters kommunikativa handlingar. 

Här medför den icke-samtidiga kommuniktionen en möjlighet för studenter att reflektera över sina egna handlingar då de representeras och blir objekt (känslor, tankar, värderingar) och därmed tillgängliga för studenten.

  1. Istället för att vara engagerad i tal så reflekterar studenten i skrift eller inspelat tal.

Icke-samtidig kommunikation involverar ofta en rubrik där studenten behöver ta ställning till sitt bidrags karaktär/inneåll som inte har sin motsvarighet i det fysiska mötet.

En lärplattform exempelvis skapar alltså en lärmiljö där reflektion föregår handling/engagemang. I den fysiska mijön föregår ofta tal reflektion. Detta ger lärare möjligheter att låta studenten konfronteras med vad de är bärare av in i en undervisningssituation. Vilket gör det svårare att vara anonym och även dölja saker man som student kämpar med.

Film om övergången från synkron till asynkron kommunikation:


 

Vidare läsning:

Sorensen, E. (1999). Intellectual Amplification trough Reflection and Didactic Change in Distributed Collaborative Learning. Computer Support for Collaborative Learning (CSCL), Paola Alto, CA, Stanford University.

Meningsbärande resurser, andra representationsformer, ett vidgat textbegrepp och multimodalitet är olika språkliga uttryck för att synliggöra de möjligheter till meningsbärande i undervisning som idag erbjuds med digital teknik. Dessa nya resurser tillgängliggör visuella och auditiva uttryck men även rörelse och placering som en meningsbärande resurs med förklaringsvärde när man arbetar med undervisning. Till vardags pratar vi om ljud- och videoinspelningar, bilder, grafik, kartor och andra grafiska framställningar som diagram och även modelleringsverktyg. Flera av dessa bygger på en annan logik än den linjära textframställningen som vi ofta använder för att kommunicera kunskap och pröva studenternas kunskap. Visuella framställningar är exempelvis starkare än text vad gäller att representera relationer, mönster och konsekvenser och kan t o m överföra mening utan text för studenter som har andra språkliga förutsättningar.

Även distributionsformen innehåller olika meningsbärande förutsättningar. Det fysiska mötet innebär stora möjligheter till rik kommunikation och att i realtid bygga på varandras idéer och associationer men innebär också att handling prioriteras över tanke eftersom där finns ett begränsat talutrymme. Detta premierar vissa studenthandlingar som att lämna avtryck i form av talutrymme. I den icke-samtidiga kommunikationen (asynkron – lärplattforms- och annan icke-samtidig kommunikation) möjliggörs tanke före handling och möjliggör skarpa och underbyggda formuleringar och att alla kan komma till tals exempelvis.

Vidare läsning:

Kress, G (2009) What is mode? The Routledge Handbook of Multimodal Analysis, edited by C. Jewitt. Routledge

Selander & Kress (2017) Design för lärande: ett multimodalt perspektiv. Studentlitteratur (kurslitteratur behörighetsgivande utbildningen)

Kress & Selander (2012). Multimodal design, learning and cultures of recognition. Internet and Higher Education. 15. p 265–268 DOI: 10.1016/j.iheduc.2011.12.003

Leijon, M. and F. Lindstrand (2012). ”Socialsemiotik och design för lärande: Två multimodala teorier om lärande, representation och teckenskapande.” Pedagogisk Forskning i Sverige 17(3-4): 171–192.